Så valdes äntligen Mona Sahlin till ny partiordförande för socialdemokraterna. Historiskt, stort och en härlig känsla. Idag på morgonen höll hon sitt ”linjetal” och det var en bekräftelse på att vi valt rätt: Mona kommer att innebära en sund omsvängning på alla de områden där Göran Persson svajade (Göran har gjort en viktig insats för socialdemokratin och för Sverige – klimatpolitiken, ekonomin och mycket annat – men det var pinsamt att höra hur han inte ens i sitt tacktal kunde hålla sig ifrån att peka med hela handen och spela HSB igen). Mona står för en större öppenhet, en annan ledarstil och har mod att ompröva de områden som inte varit tillräckligt tydliga (läs DNs analys här). Mona kunde (borde) ha blivit partiledare redan för 11 år sedan och de där omöjliga och olämpliga tankarna tvingar sig på: vad hade hänt då? Hade vi verkligen förlorat regeringsmakten i höstas i så fall? Meningslöst att tänka på, men det är också det enda smolket i glädjebägaren just nu: för nu känns det riktigt riktigt bra.